Kortfilm idag och igår

Kortfilm är sin egen konstform. Kortfilmer avviker från långfilmer inte enbart med längden men också med filmberättandet och filmens struktur. Det finns ingen klar definition för vad kortfilm är och längden kan variera med allt från en minut till en timme. Generellt är filmskaparens syfte att sammanfatta en tanke, en förnimmelse, en händelse eller ett fenomen till en kort film.

Kortfilmer kan vara fiktiva, dokumentariska eller experimentella och berättelsens slut har oftast en oväntad vändning. Experimentella filmer kan erbjuda fascinerande bild- och ljudmiljöer som inte nödvändigtvis blir en tydlig berättelse.

Pitääkö mun kaikki hoitaa? (2012). Regi: Selma Vilhunen.

Vissa kortfilmer kan beskrivas som en metafor. I dem skildras något bekant på ett nytt och överraskande vis. Kortfilmer kan i flera fall sträva till att förnya och förändra filmberättandet och borde därför tolkas som en egen form av filmberättande och inte jämföras med långfilmer.

Kortfilmens historia

De första dokumentariska stadsskildringarna som inspelades i Finland visades år 1904 i Helsingfors biografer. Den första finländska spelfilmen Lönnbrännarna (Salaviinanpolttajat) hade premiär 1907 och kan mycket väl kallas för en kortfilm. Det finns inte någon kopia kvar av filmen men den uppskattas vara cirka 10-25 minuter lång. År 2017 utkom regissör Juho Kuosmanens stumma, svartvita kortfilm Lönnbrännarna, som är en fri tolkning baserat på vad som blev kvar av den originella filmen från 1907: en tidningsannons som beskriver filmens innehåll.


Sång och musik är vår glädje (1935). Regi: Topo Leistelä.

Kortfilmer visades i flera länder och även i Finland i kombination med hellånga filmer under biografernas filmvisningar. Dessa kortfilmer var filmer med kulturtema, dokumentärer och nyhetsbitar som fick statligt stöd från 1933 till 1964 i form av en skattelättnad för kortfilmer. De sista kortfilmerna av detta slag visades i Finlands biografer år 1969. Samma år ordnades för första gången Tammerfors kortfilmsdagar, som idag är den största och äldsta kortfilmsfestivalen i de nordiska länderna.

1970 grundade en grupp filmskapare Suomen elokuvakontakti ry, en registrerad förening som fungerar som ett stödorgan för inhemsk kortfilm. Föreningen distribuerar inhemsk kortfilm och ansvarar för Helsingfors kortfilmsfestival.

Den inhemska kortfilmens största internationella vinst hände år 2014 då Selma Vilhunens kortfilm Pitääkö mun kaikki hoitaa blev Oscarnominerad för Bästa kortfilm. Finländska kortfilmer har senaste åren fått mycket internationell uppmärksamhet i och med de ansedda festivalpriserna som tilldelats dem.