Experimentell film utvecklades snart efter de första filmerna i början av 1900-talet. Experimentell film har sina rötter i bildkonstkretsarna där den nya konstformen togs modigt i bruk. Bland de första var den avantgardistiska rörelsen Cinéma Pur (”ren film” på franska) som fokuserade på att förändra framför allt filmens berättande, åtminstone i större grad än filmens struktur och form. Rörelsens medlemmar var kända dadaistiska konstnärer som René Clair, Marcel Duchamp och Man Ray. Dadaistiska, surrealistiska, kubistiska och futuristiska inluenser förflyttade sig från konstnärer till rörliga bilder.
Den första finländska experimentella filmen anses vara Armas Jokinens kortfilm Första maj glädje (Vappuhumua) från 1933. Filmen skildrar valborgsfirande i Helsingfors. Jokinen regisserade, filmade och klippte filmen, och använde sig av flera experimentella metoder, som att film upp och ner.
Armas Jokinen: Första maj glädje (1933).
Redan under 1920-talet och speciellt under andra världskriget experimenterade konstnärer med billig 16 mm och 8 mm film. Exempelvis Stan Braghage från USA och Eino Ruutsalo från Finland arbetade med film utan kamera, genom att rispa och rita på filmremsan.
Experimentell film och videokonst under 1960- och 70-talet uppstod genom performanskonst där videon var oftast enbart en lagringsmetod för konsten som skapades. Nam June Paik, Bruce Nauman och Joan Jonas från USA var bland de första som inkorporera video i sina konstverk.
Under samma tid jobbade finländska konstnärer som Juhana Blomstedt, Erkki Kurenniemi, Peter Widén och Pasi Sleeping Myllymäki i huvudsak med film. Blomstedts verk Kevätsadetta (Vårregn, 1965) var en film sammansatt av upphittad film (found footage). Found footage är en typ av filmskapande där verket presenteras som helt eller delvis upphittat. Blomstedts film visades i samband med Helsingfors studentteaterns pjäs. Verket reflekterades på en hög av föremål som fungerade som pjäsens kuliss. Filmen är troligen ett av de första inhemska experimentella filmerna som bröt traditionella visningssätt.
Eino Ruutsalo: Kineettisiä kuvia (1962).
Finländsk videokonst uppstod på 1980-talet då ett flertal konstnärsgrupper använde sig av video under performanser och för konst i offentliga rum. Finländska videokonstens pionjär är troligtvis Mervi Deylitz-Kytösalmi, som studerade videokonst i Tyskland vid 1970-talet med ledning av konstnärer som den tidigare nämnda Nam June Paik och Joseph Beuyes.
Vid 1990-talet hade videokonst en etablerad position i den finländska filmkulturen och konsten. Experimentella konstverk som hade inspelats på video eller film blev en prominent del av galleriornas konstutbud.
Den inhemska mediekonstens centrala personer var under 90-talet bl.a. Teemu Mäki, Harri Larjosto, Marita Liula och den världskända Eija-Liisa Ahtila. Internationellt kända videokonstnärer är förutom Ahtila även bl.a. Pipilotti Rist, Bill Viola, Isaac Julien och Steve McQueen. Medie- och videokonst kan ses som en av de finländska konstformer som fått betydande internationell avseende under 2000-talet.
Källor:
Kirsi Väkiparta (toim.); Sähkömetsä – Videotaiteen ja kokeellisen elokuvan historiaa Suomessa 1933-1998; Helsinki, Valtion taidemuseo, 2007.
Michael Rush; New Media in Art; London, Thames & Hudson, 2005.
Pasi Sleeping Myllymäki: Forssa-ilmiö (1982).