Den finländska komedifilmens historia är lång och omfattande. Finländsk film kan grovt uppdelas i två delar: melodrama och farskomedi. Av de tusen spelfilmer som producerats under finländsk filmhistoria är cirka hälften komedier.
Under stumfilmens tid och halvvägs till 1930-talet var alla komedier en grov form av fars, en typ av komedi som bygger på situationskomik. En mer kultiverad stil av komedi utvecklades med Valentin Vaala i och med de filmer han regisserade för Suomi-Filmi i slutet av 1930-talet. Fars har bevarats i finländsk filmkomedi ända till denna dag, som bevisats med kända karaktärer som fältväbel Körmy, Pekko, Kummelit och Uuno Turhapuro. Valentin Vaala jobbade till 1960-talet med sin kultiverade och ”intelligenta” stil av komedi, vilket även Matti Kassila och Risto Jarva strävade efter under 1950-talet och långt in på 1970-talet.
Med hjälp av filmernas komiska inslag, karaktärer och skämt kan vi enligt Sigmund Freud frigöra överflödig psykisk energi. Klumpiga karaktärer eller konstiga situationer kräver oftast kognitiva funktioner för att förstås, men med hjälp av humor kan vi istället skratta åt situationen. Enligt frigörelseteorin kan humor användas som en säkerhetsventil och lätta på trycket av normer, regler och logiska tankesätt, och vi skrattar åt dåliga skämt eller karikatyrer då de ifrågasätter en auktoritet.
Träskalle och Stumpen kedjekrockar (Pekka ja Pätkä ketjukolarissa, 1957)
Soldatfarser har varit en populär genre inom inhemsk komedi. Regissören och manusförfattaren Armand Lohikoski använder sig i filmen Träskalle och Stumpen kedjekrockar (Pekka ja Pätkä ketjukolarissa) av bl.a. soldatfarser och västernparodi.
Komiska karaktärer
Den finländska filmkomedins igenkännbara tecken är komiska figurer som har återkommit i våra filmer sen 1930-talet. Figurerna kan vara produkter av folkliga, hemsydda berättelser, som Lapatossu, Severi Suhonen eller Emil, baserade på litterära texter som t.ex. Ryhmy och Romppainen, karikatyrer från serieböcker som Pekka Puupää eller figurer från televisionssketcher som Uuno Turhapuro, Pekko och Kummelit.
Komiska karaktärer med igenkännbara egenskaper utvecklades i Finland av skådespelare som Lea Juotseno (i Vaalas filmer under 1940-talet), Leo Jokela (i filmer av Aarne Tarkas och Kassila under 50- och 60-talen), Antti Litja och Jukka Sipilä (i filmer av Risto Jarva under 70-talet) samt Spede Pasanen (från 1960 till 1990).
Lurifaxen kommer
Komedier har klassiska typer som klovnen, lurifaxen och narren, och till dessa medräknas t.ex. byfån, hovnarr, satiriska och infantila karaktärer samt andra komiska figurer som tilltalar våra emotioner och får oss att skratta. Vi ska dock inte glömma komiska karaktärernas förfader: trickstern. Ordet kommer från engelskans ”trick”, att lura, och är en gestalt som lurar andra och förekommer oftast i folkliga dikter och fabler. Liknande gestalter kan vi uppfatta även i finländsk filmkomedi.
Trickster är en arketyp som tar sin form i såväl primitiva nationernas folkliga myter som i den moderna människans diffusa, infantila drag. I sin tid kopplade Freud humor och skratt med det undermedvetna och likställde det med drömmar, som ansågs vara vägen till att förstå människans psykiska processer. Under samma period skrev även filosofen Henri Bergson i sina studier om skratt om den drömliknande komiska absurditeten. I den finländska filmen var Aku Korhonens välkända karaktär Lapatossu en trickster som fick inflytande från folkliga traditioner och karaktären utvecklades till en lat och flegmatisk typ.
Inspiration från serier och romaner
Under 1910-talet debuterade den klassiska amerikanska dagspresserien Gyllenbom (Bringing up Father), skapad av George McManus, och seriens äkta par Jiggs och Maggie fick sin finska version på 1930-talet. Vihtori och Klaara gestaltades både på den finska filmduken såväl som på teaterscenen. Vihtori är en framgångsrik köpman och toffelhjälte vars fru Klaara är en viljestark dam som till varje pris vill tillhöra societén. I filmatiseringarna skapade i Finland spelades Vihtori av Eino Jurkka, medan Klaara spelades av Annie Mörk i Nyrki Tapiovaaras film Toffelhjältar (Kaksi Vihtoria, 1939) och Verna Piponius i Teuvo Tulios film Vihtori och Klaara (Vihtori ja Klaara, 1939).
1940-talets komiska karaktärer var tidsenligt soldater i den finska armén. Armas J. Pulla skapade de glada soldaterna Ryhmy och Romppainen som kanske var lata och uppkäftiga med sitt befäl men som egentligen inte frågesatte hierarkier, auktoriteter eller kriget. I första hand riktades deras spratt mot fienden bakom gränsen, speciellt i den senare svartlistade filmen Jees ja just (1943).
1950-talet gav upphov till den finländska filmkomedins klassiska figurer Kalle Träskalle och Stumpen, gestaltade av Esa Pakarinen och Masa Niemi. Kalle Träskalle var originellt en seriefigur som skapades av Ola Fogelberg år 1924 och mellan åren 1952 och 1960 producerade Suomen Filmiteollisuus 13 långa spelfilmer av komikerparet. Träskalle är en ärlig byfåne som har en barnsligt naiv syn på världen och är oskiljbar från sin vän Stumpen, en lurig filur som tänker sig vara smartare än Träskalle. Som en balans till komikerparet inkluderar berättelserna även Träskalles fru Justiina (Siiri Angerkoski) och gårdskarlen Pikkarainen (Armas Jokio).
1960-talets ankomst gav oss komiker som Eemeli (eller Esko Toivonen) och Pertti ”Spede” Pasanen. Eemeli var en simpel filur från landsbygden med dåliga skämt och en skeptisk inställning mot stadsbor. Spede Pasanens karriär började i sidoroller och som en radioröst innan han slutligen blev en central del av den finländska filmkomedin som en skådespelare, manusförfattare och producent. Pasanens roller har innefattat en stor variation: han har gestaltat en baron (X-paroni 1964), luriga köpmän (Pähkähullu Suomi, 1967 och Leikkikalugangsteri 1969), Robin Hood (Noin 7 veljestä, 1968) och västernhjältar (Speedy Gonzales – noin 7 veljeksen poika, 1970). Pasanens karaktärer är alla listiga filurer och hans komik är både verbalt och fysiskt.
Från slutet av 1960-talet blev även Vesa-Matti Loiri en framgångsrik komiker. Han fick synlighet via Pasanens filmer, och tidvis var hans karaktärer även mer iögonfallande än Pasanens egna roller. 1973 skapades Uuno Turhapuro, en ikonisk komedifigur som förblev populär i över 30 år och är fortfarande känd inom finländsk komedi. Pasanen utvecklade en sidoroll i Turhapuro-filmerna som Härski Hartikainen och var Turhapuro-filmseriens manusförfattare och producent. Uuno Turhapuros succé pekar på ett intresse för en komisk karaktär som speglar en typ av finländsk man som gör uppror mot arbetsetik, konventionella tankar och äktenskapliga skyldigheter. Samtidigt vill Turhapuro få uppskattning och bli framgångsrik i samhället, och lyckas även blir president. Turhapuro är en figur som frågesätter samhällets normer men samtidigt använder sig av dem.
Teksti: Sakari Toiviainen
Översättning: Anni Lappalainen