Ett studiosystem i likhet till Hollywood, fastän i mycket mindre skala, skapades i flera andra länder och så också i Finland. På 1920-talet hade Suomi-Filmi kontroll över en stor del av den finländska filmproduktionen. På 1930-talet fick Suomi-Filmi vid sin sida Suomen Filmiteollisuus och på 1950-talet även Fennada-Film. Dessa tre bolag producerade de flesta av tidens långfilmer, men vid deras sida agerade också mindre bolag samt självständiga producenter i likhet med Teuvo Tulio och Veikko Itkonen.
De finländska stora bolagen hade i likhet med Hollywood en fast personal, egna filmstjärnor och starka producenter. Suomi-Filmi styrdes av Risto Orko, Suomen Filmiteollisuus av T.J. Särkkä och Fennada-Film av Mauno Mäkelä. Dessa ledare hade stort inflytande i respektive bolag, och speciellt Särkkä ansvarade själv för de mest centrala beslut och linjeriktningar i Suomen Filmiteollisuus, och dessutom var han själv också en flitig regissör och manusförfattare. Stora bolag hade egna hallar för filminspelning, och utomhusinspelningar ordnades speciellt under sommaren på s.k. autentiska inspelningsplatser, men inomhusscenerna iscensattes i studion.
Suomen Filmteollisuus hade sina studiohallar på Elisabetsgatan i Helsingfors. Här spelades tidvis även två hela filmer samtidigt, men hallarna kunde även förenas för att bygga omfattande scener. Filmbolagen var välförsedda filmhus med bakgrundsprojiceringsrum, kontor och utrymmen för skådespelare. I de mest hetsiga tiderna liknade livet under studions heta lampor en Hollywood- produktion: Suomen Filmiteollisuus kunde ha en ny premiär rentav varje månad.
Klicka på bilderna och ta en titt på kulisserna! Bilderna är tagna från filmerna Mysteriet Rygseck (1960) och Korpral Möttönen (1942) som filmades i studion ägda av Suomen Filmiteollisuus.
Det finska studiosystemet började vittra mellan 1950- och 60-talen när biobesöken minskade drastiskt, biografkedjorna blev mindre och hela filmkulturen kom till en vändpunkt. Gamla bolag minskade på deras produktionsmängd eller slutade sin produktion helt, och de gamla ersattes med nya, ofta kortvariga produktionsbolag utan en fast personal. Staten började stöda filmproduktionen först via statliga utmärkelser och från 1970 via Finlands filmstiftelse. Sedan dess har filmer producerats i Finland via ett så kallat ”blandproduktionssystem”, där en film har flera finansieringskällor. En del av finansieringen kommer från produktionsbolaget, en del av filmstiftelsen, en del av televisionsbolag och en allt större del av internationella samarbetspartners.