Till skillnad från det klassiska Hollywoodberättandet låg komedifilmernas fokus på komikern och inte filmens innehåll. Komikerns performans var en central del i filmen och åtskilde således komedier från konventionella fiktionsfilmer.
Under 1910- och 20-talet sökte komedigenren fortfarande sin plats. Delvis till följd av den centrala roll som komikern hade låg komedier långt efter andra filmer producerade i Hollywood. De långa spelfilmerna hade funnit sin form, men komedifilmer hade fortfarande en kort längd på 10-20 minuter. Längden berodde delvis på de variété-shows som senare gav upphov till komedier, och längden på under tjugo minuter ansågs vara lämplig för humor.
Filmindustrins uppgång i 1910-talets Los Angeles gav upphov till hård konkurrens och en stor mängd av nya artister. Endast de mest personliga och unika underhållarna fick synlighet. En av dessa var stumfilmtidens pionjär Charles Chaplin, som blev den första globalt kända filmstjärnan och en av 1900-talets mest kända personer.
Småningom utvecklades även komedifilmerna till hellånga spelfilmer med hjälp av 1920-talets största och populäraste artister som Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. De långa komedifilmerna som kretsade kring en filmstjärna var en blandning av slapstick och narrativa element.
Slapstick
Slapstick är en genre inom komik som skildrar fysiska händelser och handlingar på ett överdrivet och komiskt sätt. Visuella skämt eller gags förekommer särskilt i tidiga farser. Visuella skämt och rörelser grundar sig på en typ av anarkiskt beteende med pojkaktig revolt mot auktoriteter och ägodelar. Det sägs att genren har fått sitt namn från träpinnar som slogs mot varandra för att skapa ljudeffekter till äldre slapstick-filmer. Skådespelarna i de tidiga filmerna skulle vara i god fysisk kondition för att klara av de noggrant planerade knepen. Stumfilmerna innehöll också stunts, som koordinerades som en koreografi. En väl synkroniserad spark på baken och mottagarens överdrivna reaktion är ett exempel på välplanerade scener i Chaplins filmer som fortfarande får publiken att skratta högt. Enligt Chaplin har ingen skådespelare i hans filmer skadats under produktionen.